Per Sundgren

 

Kontakt: per.sundgren@sh.se

Jag har bakom mig ett yrkesliv som lärare, vårdbiträde och kulturchef. Jag har också varit kulturpolitiskt aktiv, bland annat som kulturborgarråd i Stockholm och ordförande för Utbildningsradion.

När möjligheten dök upp för några år sedan bestämde jag sig för att ägna de sista åren av mitt yrkesliv till att forska om bildning och kultur. Jag ville söka rötterna till den kulturpolitik som jag själv under många år var med och drev som aktiv kulturpolitiker.

Resultatet blev den idéhistoriska avhandlingen ”Kulturen och arbetarrörelsen: Kulturpolitiska strävanden från August Palm till Tage Erlander” (2007).

Om denna skriver Sundgren:

Min idéhistoriska avhandling består av studier över ett tema: kultur- och kulturpolitiska strävanden inom arbetarrörelsen från August palm till Tage Erlander, från den organiserade folkbildningens första stapplande steg i slutet av 1800-talet till de första kulturpolitiska programmen femtio år senare. Med arbetarrörelsen avses det socialdemokratiska partiet (SAP), det socialdemokratiska vänsterpartiet/kommunistpartiet (SSV/SKP) och den folkbildning som är knuten till arbetarrörelsen, i första hand ABF, men också studiecirkelverksamheten inom IOGT. I de två inledande kapitlen behandlas folkbildningens framväxt, skapandet av studiecirkeln och dess ideologi, folkhögskolan Brunnsvik, förslaget om en arbetarhögskola, kampen mot smutslitteraturen, biblioteksreformen 1912 och grundandet av ABF. I de följande kapitlen behandlas sedan två alternativ till den etablerade folkbildningen: nämligen Johan Saxon Lindströms veckotidning Såningsmannen och den inom SSV/SKP lanserade och av rysk proletkult influerade klasskampsbildningen. I de två avslutande kapitlen behandlas sedan de första kulturpolitiska programmen: det kommunistiska - Demokratiskt kulturprogram - från 1946/48 och det socialdemokratiska – Människan och nutiden – från 1952. En rad kulturföreträdare och kulturpersonligheter inom arbetarrörelsen passerar revy: August Palm, Hjalmar Branting, Rickard Sandler, Oscar Olsson, Arthur Engberg, Carl Lindhagen, Zeth Höglund, Nils Flyg, Ture Nerman, Gunnar Hirdman, Tage Lindbom, Gunnar Gunnarson, Per-Olov Zennström och Tage Erlander.

Mina frågeställningar har i hög grad fått styras av det skiftande källmaterialet, men ett dominerande perspektiv vid analysen har varit motsättningen mellan högt och lågt. I detta perspektiv ryms spänningen mellan andligt och materiellt, själ och kropp, elit och massa, överklass och underklass, men framför allt – eftersom det handlar om kultur – spänningen mellan finkultur och populärkultur. Kanske kan man säga att kulturpolitikens uppgift varit att i smakfostrande syfte dra denna gräns mellan högt och lågt.

I flera fall handlar min avhandling om forskning på tidigare helt obearbetade fält. På ett för kulturpolitiken central område – folkbildningen – är jag djupt oenig med de resultat och analyser som presenterats av flera forskare. Dessa har utgått från att den motsättning mellan arbetarrörelse och borgerlighet som i så hög grad satt sin prägel på samhällsutvecklingen under 1900-talet också varit dominerande på kulturens område, men det slående är i själva verket hur man när det gäller kulturfrågor kunnat enas över alla partigränser. I byggandet av nationen har både borgerlighet och arbetarrörelse sett kulturens uppgift som klassöverskridande och samhörighetsskapande. Den avgörande motsättningen på kulturens område har istället enligt min uppfattning gått mellan elit och massa, mellan ofta akademiskt utbildade ledare och deras medlemmar och väljare, mellan ”dom där uppe” och ”dom där nere” som det brukar heta idag.

Avslutningsvis tillåter jag mig att reflektera över de eventuella alternativ som under svenskt 1900-tal funnits till den dominerande borgerliga kulturen.

Idag är jag verksam som lärare vid Södertörns högskola, där jag utbildar idéhistoriker, lärare, fritidspedagoger och kulturadminstratörer.